Lite perspektiv på tid...

Idag är det 24 dagar kvar tills jag får träffa C och M igen. Det kan ju kännas väldigt länge och i viss mån så är det väl det också. Jag har aldrig varit borta från dem längre än 10 dagar i sträck tidigare.

Igår på lunchen var jag ute och sprang med en kollega, Mark. Han hade precis varit på en veckas semester med sin bror och hans familj vid en sjö i New York (staten alltså) som heter Lake George. Jag frågade honom hur veckan hade varit:

- Väldigt bra, mycket fiske (han är en av de märkliga människor som tycker sådant är kul) och bad. Det bästa var dock att få umgås med min bror så här länge.
- Jaha, varför då?
- Han är militär och kommer inom kort att skickas iväg till Afghanistan så jag ser inte honom på ett tag.
- Oj då. Hur länge ska han vara där?
- Minst 18 månader.
- 18 månader??
- Japp.
- Hur ofta får han komma hem?
- Hur menar du?
- Under de här 18 månaderna, hur ofta får han komma hem?
- Ingenting såklart! Han kommer hem efter 18 månader.

Marks bror har en 11 årig son och 9 årig dotter som han alltså inte kommer att se på 18 månader och kanske får tala på telefon med några minuter varannan vecka!

Helt plötsligt kändes inte min månad inte så särskilt jobbig. Jag är visserligen ensam men ändå, i ett stort hus med tillgång till god mat, Kabel-TV med 250 kanaler, Internetuppkoppling och i princip fri telefon, 28 gradig värme utomhus med pool i närheten och framför allt; inte en människa som skjuter på mig och vill se mig död! Ibland är det bra att få lite perspektiv på saker och ting.
/J