Vilken lycka! Gud hör bön!

Herrejösses vilken match! Källström från start (Aftonbladets källor är m.a.o bättre än Expressens) och han tog verkligen chansen! Med något partiska ögon skall erkännas, tycker jag ändå att det var Kongo-Kim som gjorde skillnaden mellan Sverige i lördags och idag (snart igår...). Så länge laget spelade bollen via Linderoth och Kim blev det bra. Djupet hittades och backarna i Paraguay visste inte om Kim skulle skjuta eller passa och därför hittades ytorna. När ballongbollarna från backlinjen började komma, kändes segern långt borta. Uppspelen och framför allt avslutningarna måste bättras till matchen mot England. John Terry och Rio Ferdinand lär inte släppa igenom många höga bollar och halvdana avslut.

Jag har för tillfället, som det tidigare inlägget antydde, vissa problem med att få min tillvaro att gå ihop. Vi har hysteriskt mycket jobb just nu med en stor presentation inför vår WW (WorldWide) President som ska vara klar till 28 juni. Min chef vill att alla ska jobba långa kvällar och även på helgerna samtidigt som svärmor är här, Charlotte fyller år i morgon och fotbolls-VM håller på för fullt! Dessutom spelas ju matcherna mellan 09.00 och 17.00 amerikansk tid varför jag måste spela in matcherna jag vill se och sedan hålla mig borta från all europeisk kontakt fram tills dess jag kommer hem. Idag gick det utmärkt ända fram till att klockan är 16.56 min tid (22.56 svensk och tysk tid). Telefonen ringer och indikerar "Private number" jag svarar och hör till min förskräckelse att det är Jean-Luc från Frankrike som ringer. Jag förstår att matchen är slut och att han antingen ska ringa för att gratulera eller för att beklaga sorgen. Jag får panik och skriker rakt in i luren utan att lyssna på vad han ska säga:

- Hej! Jag spelar in matchen och vill inte höra. Hej då!

Och knäpper bort honom. Jag ber om ursäkt, Jean-Luc´, men det var för ditt och mitt bästa...

Väl hemkommen kunde vi i alla fall titta på matchen. Martin fick vara uppe lite längre idag och vi hade våra Sverige tröjor på oss (tack för 40-års presenten Lindströms!). Martin lever verkligen sig in i matcherna, nästan mer än jag... Han fullständigt krackelerade över alla missade chanser och bröt ihop fullständigt när Allbäck missade lobben i andra halvlek. Därefter var han stoisk och upprepade:

- Jag har minen uppe, jag har minen uppe.

När Ljungberg nickade in bollen kastade vi oss lyckliga omkring i rummet som övervintrade spyflugor!

Huvaligen - mitt stackars fosterlandshjärta klarar inte många fler sådana här urladdningar. På måndag går matchen mot England klockan 10 på förmiddagen amerikansk tid varför jag kommer ha en extra stor utmaning att hålla mig ifrån resultatet. Dessutom har vi många engelsmän på kontoret som säkert inte kommer att kunna hålla tyst. Jag tror jag får äta lite kyckling carpaccio på måndag och få en liten släng av campylobakter för att få ett legitimt skäl att vara hemma på tisdag...:-)
/J